tisdag 23 februari 2016

Livet går vidare

En dryg vecka har gått sedan pappa dog. Känslorna far runt som en virvelvind i kroppen. Sorgen blandas med förtröstan. Det är nog bara att försöka acceptera att det kommer vara så ett tag framöver.

Umgänge med hästar är ett suveränt läkemedel för en tilltygad själ..........I tisdags bjöds vi på ett helt fantastikt väder. Wille och jag passade på att rida ut en sväng till skogen. Så himla mysigt.





I onsdags fyllde vårt älskade lilla barnbarn Edith 1 år. Helt galet vad fort tiden går........nyss en liten bäbis, nu ett litet barn. 




I fredags efter jobbet åkte jag och min kära man till Åhus, på deras gästis njöt vi av en fantastisk trerätters middag, övernattning och en underbar frukost. Mysigt och skönt att komma iväg. 






Menyn för kvällen

Förrätt: Torskkind/ Örtemulsion/ Crudités på vinterrovor 
Varmrätt: Ankbröst / Ankkrokett / Äpple- & jordärtskockskompott/Potatispuré /Anksky
Dessert: Rödbet- & Lakritssorbet / Lakritspannacotta  / Maräng



Helgen i övrigt rusade förbi som vanligt, vi hade inga tävlingar utan nöjet var Ediths 1 års kalas med tjocka släkten på lördagskvällen. 

Tyvärr så har Wille blivit sjuk igen, så himla typiskt nu när det är sportlov och allt. Men hur är det nu man säger, den enes olycka den andres lycka. Jag fick förmånen att rida finaste Maggie. Hon gjorde mig som vanligt så lycklig, älskar att rida henne. 









måndag 15 februari 2016

Farväl älskade pappa!

Det vi väntat på och trott att vi förberett oss för har nu hänt...idag fick himlen ytterligare en stjärna. 

Vi var hos honom och höll hans hand, smekte hans kind när han sakta gled ifrån oss. 

Allt var lugnt och stilla, så fint, så värdigt men samtidigt så overkligt. 





Detta har vi väntat på men nu när det hänt är det så fruktansvärt surrealistiskt, så definitivt och så oåterkalleligt. Det går inte att backa bandet. Nu finns han inte mer och jag saknar honom så att det skär genom hela kroppen.




Försöker känna tacksamhet, tacksamhet för att han inte plågas, tacksamhet för all den tid vi fått tillsammans, tacksamhet att fått haft just min pappa som pappa. Försöker känna tacksamhet för allt det fina jag har i mitt liv men just nu har allt stannat upp och ett stort tomrum har infunnit sig. 

Just nu har sorgen och förtvivlan övertaget



Sista bilden på pappa och mig..., den är tagen den 26 januari 2016

söndag 14 februari 2016

Det rullar på i något sorts vakuum

Väntan håller på att ta kål på mig......allt är som vanligt men ändå inte.

Tävlingen i lördags i Skabersjö vart ingen succé för Wille o Maggies del men så är det nog för de flesta tävlingsryttare, det går upp och ner. 

Vi vaknade till snö, vips så var vintern tillbaka. Vart lite smått överraskad. När vi nästan var framme i Skabersjö ringer mobilen. Det var våra tävlingskompisar som var en bit före oss. 

-Det är snorhalt i Torup, kör en annan väg vi ligger i diket. 

Kröp nästan fram sista biten men vi hann i tid. Även om det ur tävlingsperspektiv gick sådär + våra vänners missöde på vägen så hade vi en lång men väldigt trevlig dag. Skönt att tänka på något annat än pappas förestående död.



Väl hemma och när stallet var fixat blev det tid för Indra som hade longering på sitt schema. Tack och lov så funkade det att vara på ridbanan.




I dag skulle Wille markarbeta med Harry. Sällskapade dem och red Freddan. Maggie fick som vanligt dagen efter tävling gå på bandet.



Var ner en sväng och hälsade på pappa och Marie. Han sov mer eller mindre hela tiden vi var där. Fick iaf ett litet leende när jag sa hejdå innan vi åkte hem.



 Hoppas ni alla haft en fin och kärleksfull alla hjärtans dag och tagit hand om er själva och varandra!


torsdag 11 februari 2016

I väntan på döden pågår livet

Just nu kretsar det mesta i mitt liv kring att vänta på döden. Ett surrealistiskt tillstånd, svårt att greppa. Mitt i allt så finns det så mycket glädje. Det är svårt att känna en balans och det dränerar mig på energi. Känner mig mer ofokuserad och vimsigare än vanligt..........




Det har löst sig för oss med stallhjälp. Hon har varit hos oss i två veckor nu och det känns väldigt bra. Hon är duktig med hästarna. Det underlättar nu när jag dessutom gått upp i arbetstid. Det håller mitt inre lugnt när jag vet att hästarna kommer in i rimlig tid och inte behöver så ute till sent på kvällen nu när vädret är mindre smickrande. Vem vill vara ute mer än nödvändigt i regn och snålblåst?!

På hästfronten rullar det på, med Indra är fokus att försöka få henne att acceptera att gå på skrittbandet. Maggie är igång för fullt och till helgen är det tävling igen. Kvällens hoppträning gick bra, Wille kände sig nöjd och laddad inför tävlingen.

Jag har bestämt mig för att lämna tillbaka Freddan. Inser att han är för mycket projekt-häst för mig. Det var inte vad jag var ute efter när jag ville låna häst från början. Jag ville ha en häst som jag kan hoppträna med och komma ut på lite tävling med, inget avancerat alls men ändå några lättare klasser.
Något som just nu tyvärr känns långt bort med Freddan.

Jag får istället hålla till godo med vår egen projekthäst, Indra och rida lite då och då på Maggie. Min tur att hoppa och tävla kommer nog så småningom.

Kvällens höjdpunkt var att det äntligen var dags för Harry att vara med på hoppträning. Gisses vilken glad och framför allt laddad ponny. Han for fram som ett yrväder och flög över hindren. Givetvis fick han varken hoppa högt eller mycket, det gäller att komma igång lugnt och försiktigt. Hur som helst så gjorde vår lilla kung Harry min kväll och Willes också för den delen. Som Wille längtat efter detta.







Mitt i sorgen, med tårarna strilades ner för kinderna försöker jag njuta av livet, av allt det fina och underbara jag har i mitt liv.



onsdag 10 februari 2016

FUCK CANCER

Livet är upp och ner, just nu känns det som att det mest liknar en känslomässig berg- och dalbana.

Vädret är skit rent ut sagt, snålblåst och ösregn. Ingen bra kombo. Dåligt väder bättrar inte på humöret.


Pappa har blivit sämre, det är sjukt jobbigt att se någon fullständigt bli dränerad på livet. Att se hur det bit för bit lämnar en sargad kropp till sitt öde. Se hur orken tynar bort, se på när det blir mindre och mindre kvar.

Paniken är ett faktum - min pappa  håller sakta men säkert på att försvinna från mig.....kampen mot cancern är allt annat än jämn. Den har ett starkt övertag.






Jag är trött, sover dåligt, är allmänt vimsig och disträ. Jag har med andra ord svårt att hålla ihop mitt liv just nu ........kämpar för att hålla humöret uppe och orka med. Samtidigt finns det så mycket att glädjas åt.